Pappa Put mår inte så bra

Pappa Put får besök av kompis och tillika byns medicinman 2008, när ryggen krånglade

Pappa Put börjar komma upp sig i åren (närmare 80 än 70, ingen vet exakt), och ett hårt liv sätter sina spår. Han är verkligen en "self-made-man", med mycket hög status i såväl sin by, sin provins som i kringliggande tempel.

Som ung anslöt han sig (som mångra yngre Thailändska män) till ett tempel med avsikt att bli munk. Han rönte står uppmärksamhet för sin vis- och klokhet redan i yngre år, och äldre munkar spådde en lysande framtid för honom som munk. Men, under en resa träffade han sin livs kärlek, och som han själv säger: "Valet mellan tempel och henne var enkelt"

Tillsammans fick dom 11 barn, men tyvärr avled mamman när den sista fortfarande var liten. För Pappa Put var det aldrig tal om att gifta om sig (trots att han var mycket eftertraktad), utan istället bestämde han sig för att uppfostra hela skaran själv. Idag glädjs han över att hälften av barnen kunnat få gå i skolan och idag är bl.a stolta lärare, undersköterskor och sömmerskor, medan resten är högt respekterade bybor och bönder.



Under huset och kornboden.
Allt selfmade av Pappa Put. Från trädfälnning till hyvling


Pappa Put har även en fallenhet för medicin. Han är erkänd för att veta vilka växter, rötter och örter som botar vad (ryktet säger att han t.o.m "botat" ett benbrott en gång), en kunskap som han nu för över till sin dotterson. Det är spännande att bli lotsad i den "hemliga" trädgården bakom huset, och få förklarat vad som växer där. Vi har även ett par speciella växter här hemma i Göteborg, som vi fått med oss hem.

I februari 2008 fick vi åka ner akut, då resten av syskonskaran trodde att han var på väg till sitt livs ände. Han var mycket dålig då, TBC som satt sig i ryggen, och han kunde i princip inte göra annat än ligga på sin brits (med inbyggd värme faktiskt, då en kolbädd hölls vid liv under "sängen"). Men han reste sig, ordagrant, och kunde gå innan vi åkte tillbaka till Sverige. Tänk vad ett besök kan åstadkomma..!

Nu däremot, 2011, lider han ganska svårt av demens och andra ålderssjukdommar. Visserligen är det full fart på honom. Många gånger har han "försvunnit" ut från byn på sin cykel, för att spontat hälsa på gamla vänner i grannbyarna. Som tur är, så är han välkänd i omgivningen, och numer ringer bybor till familjen när dom sett honom vingla fram på landsvägarna (en del lite besvärade, eftersom han ofta hindrar trafiken. Men av respekt vågar dom inte skälla).

Nu åker vi snart ner till honom. Det skall bli både kul och antagligen lärorikt att träffa honom igen. Hoppas bara han känner igen sin dotter och svärson, det är faktiskt inte så självklart längre.